Från Mandalay slingrar vi oss fram över bergen med en stor hög buss. De känns mer eller mindre som att vi hänger över stupet på bergskanten. Vid 19.00 tiden kommer vi fram till Hsipaw. Vi får traska några minuter för att komma fram till vårt hotell. Atmosfären är mysig med mycket växtlighet och belysning.
Vår första dag i Hsipaw bestämmer vi oss för att hyra cyklar på hotellet. Vi tar sikte på ett vattenfallen trots att det är torrperiod och oklart om vattenfallet ens existerar under denna period. På vägen cyklar vi förbi stadens soptipp. Tung rök stiger från platsen. Vi möter en man och kvinna som sitter i högarna av brända sopor och hoppas på fynd. Dom är oroligt glada och förvånansvärt duktiga på engelska. Det blir verkligen en kontrast av den rikedom detta land erbjuder av helt fantastisk vyer och där står vi helt plötsligt i en hög av brända sopor som fortfarande ryker med människor som i princip bor i ångorna. Det blir tungt för både sinnet och lungorna.
på vägen till vattenfallet
Vi går på stigar förbi åkrar och fält av plantage, vi korsar några små broar gjorda av enkla stockar. Längst stigarna möter vi människor som bor i det hyddor som ligger alldeles intill stigarna. Några barn springer efter oss och ger oss varsin bit hård honung. Ju längre fram vi kommer desto starkare blir ljudet av vattenfallet. Sista biten är en brant upptrampad stig. Det är inte så mycket vatten som forsar men tillräckligt fint ändå.
Vi tar nu sikte mot byn igen. Istället för att cykla samma väg tillbaka chansar vi och tar en helt annan väg. En väg, inte utmärkt på kartan, som går längst bergskanten. Det visar sig vara en riktigt skumpig väg. Edit som cyklar längst bak och filmar har väldigt kul!
ingen moutainbike precis
några barn vi mötte på vägen
Väl framme i den övre delen av byn passar vi på att äta på Mr popcorn. Där serverar dom goda ekologisk odlade rätter för en väldigt billig peng. Väl värt ett besök!
Andra dagen i Hsipaw börjar som vanligt med hotellets helt fantastiska utbud av frukost. Den färskpressade passionfruktsjuicen är helt magisk. Väl på gränsen till övermätta lånar vi cyklarna idag igen och beger oss iväg mot Shan Village som ligger i motsats riktning mot gårdagens äventyr. Innan vi cyklar iväg målar hotellägarinnan våra ansikten med deras traditionella sminkning bestående av trädslaget sanakar. Hon förklarar att det dels skyddar mot solen, men mest anses vara vackert och deras sätt att sminka sig. Hur man målar det visar vilken stam man tillhör.
När vi kommer fram till utkanten av Shan Village lämnar vi cyklarna och väljer istället att promenera genom byn för att lättare kunna stanna och prata med lokalbefolkningen. I vissa hyddor torkar man bambu och i andra skalar man den. När vi går vidare ser vi hur dom senare flätar korgar eller andra hantverk av den torkade och skalade bambun. Vi får komma riktigt nära, in på deras tomter och se på när dom arbetar. Vi ställer lite frågor och de flesta verkar förstå engelska men svaren kommer oftast mest gester och ord vi inte förstår. Ändå förstår vi varandra helt tillräckligt. Alla är otroligt glada och ivriga att få säga hej. Vi köper två flätade fläktpinnar från två äldre damer. Vi betalar 1,50:-/st för dom.
På eftermiddagen cyklar vi upp till Shan Palace. Där får vi höra Donald, brorson till den sista prinsen i Hsipaw, berätta om sina 13 år i fängelsen på grund av att han tidigare pratat med turister och haft böcker hemma. Han ger oss en kort men stor inblick i landets historia. Hans fru och han bjuder in turister gratis till palatset för att berätta en del om landets historia och deras släkt. Vi köper med oss boken Twilight over Burma, som jag ser framemot att läsa. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om allt han berättade om men det får bli en annan gång. Vi har det rätt bra i Sverige.
Sista dagen i Hsipaw njuter vi extra mycket och länge av den fantastiska frukosten på hotellet. Mornarna är verkligen kyliga så inget passar bättre än en tallrik Shan noodle soup på morgonen. Vi får även med oss en liten matsäck tillresan av hotellägarinnan innan vi lämnar. Vi gör allt vi kan för att få dom att förstå hur mycket vi trivts och hotellägarinnan säger gång på gång ”come back nex yea, and nex yea, and nex yea”. Vi får skjuts till tågstationen och två killar som jobbar på hotellet följer även med för att se till att vi kommer rätt och får med oss alla grejer. Vi har sällan eller kanske aldrig känt oss så trygga och välkomna på ett ställe som på Tai House i Hsipaw. Kan verkligen rekommendera detta hotell. Mer glada, äkta och vänliga människor får man leta länge efter.
Shan Noodle Soup, perfekt en kylig morgon
Fastän tågresan tar betydligt längre tid än bussen bestämmer vi oss ändå för att åka tåg tillbaka till Mandalay, för övernattning innan vidare färd mot Bagan. Det går tyvärr ingen buss eller tåg hela vägen till Bagan och då känns tågresan som en upplevelse i sig. Dessutom får vi korsa den kända Goteik viadukten, en 689 meter lång och 102 meter hög stålbro. Goteik byggdes år 1899 och binder samman städerna Lashio och Pyin Oo Lwin.
Biljetterna till tåget bokade vi via hotellet för 2750 Kyat (16kr) i det ingår även en livförsäkring(!). Reser du söderut har du bästa utsikten över Goteik viadukten på höger sida och reser du norrut kan du be om platser på vänster sida av tåget.
På tågstationen leker barn efter spåret och det märks att det inte kommer att dundra in något X2000 snart. Sätena i kupén är klädda med grönt tyg och är förvånansvärt bekväma. Tåget har inga fönsterrutor utan bara en öppning att se ut genom. Vi tuffar fram i 30km/h genom den burmeiska landsbygden. Det är betydligt med svängigt än man kan tänka sig ett tåg i det tempot. Väskor flyger ner från hyllorna och vi känner oss smarta som redan innan start har spänt fast våra. Längst hela vägen står barn och vinkar åt oss. Man får känslan av att tåget helt klart är dagens höjdpunkt. En liten kille blir så lycklig när vi skumpar förbi att han både hoppar och vinkar samtidigt. Vinden blåser genom tåget och då och då sprätter grenar in. Vi kör genom bergsöppningar som bara känns som några centimeter bredare än tåget.
vinkande barn längst vägen
det gäller att ligga i för försäljarna längst vägen, här springer en kvinna för att hinna med det rullande tåget
Efter drygt fem timmar är vi framme vid Gokteik. Jag är rädd att min höjdrädsla ska ta över och att jag knappt ska våga se ut. Men när ett bra fototillfälle ges så övervinner den alla rädslor. Jag böjer mig ut lite extra mycket för att komma längre ut än alla andra. Rakt ner ser jag bara ett brant stup med en liten liten flod i botten. Det är en mäktig känsla. En blandning mellan ”låt stålet hålla” och ”jag vill inte att bron ska ta slut”. När vi kommer fram till Pyim Oo Lwin stiger vi av tåget och tar taxi sista biten till Mandalay. Efteråt är vi båda överens om att vi gärna vill åka den tågresan igen.
den 689 meter långa Goteik stålbron från 1899
Nu väntar nya äventyr i Bagan.
Leave a reply