Vi anländer till vårt hotell Sky View i Nyaung U på eftermiddagen efter en 6 timmars bussresa från Mandalay. Vi bor en bit utanför centrum så det passar perfekt att hotellet hyr ut mopeder. I Burma är det dock förbjudet för turister att framföra ett bensindrivet fordon så mopparna går på el. Dom fungerar förvånansvärt bra, så länge batteriet hållet. Det bästa är att dom i princip är helt tysta, så man slipper oljudet från alla moppar. Sen är det ju en riktig vinst för miljön. Vi slänger in grejerna på rummet, packar med oss fotoväskan och ger oss av mot tempelområdet utan någon direkt plan. Vi vet bara att vi vill hinna se solnedgången från ett tempel, nånstans.
en gång över 10.000 tempel
Efter bara några minuters körning har vi redan sett ett dussin tempel, det är tempel överallt. Shit, hur ska vi hinna se allt. Vi grips av Baganpanik där vi inte vet om vi ska stanna eller köra eller åt vilket håll vi ska. Det stigar och vägar som finns med på kartan är bara en bråkdel av vad som finns i verkligheten. Vi försöker skapa oss en bild av hur området ser ut för att underlätta morgondagen. Efter lite googlande och information från hotellet får vi reda på att det bara är vissa tempel som är öppna för att klättra upp i. Vi hittar tillslut fram till ett tempel vi ringat in på vår karta. En chaufför utanför vårt hotell tipsade oss om detta. Solnedgången är magisk. Det röda stenarna är fortfarande varma efter dagens hetta och trots att solen gått ner är känslan att befinna sig i en pizzaugn.
idag står ca 2300 tempel kvar
Älskade Bagan!
Vi önskar att vi hade kunnat stanna längre, mycket längre. Känslan är att vi kom i tid men ändå försent. Fler och fler tempel stängs, några bara dagarna innan vi kom dit. Vi såg ett flertal stängas under tiden vi var där och vår gissning är att det idag inte längre finns något tempel som är öppet. En morgon upptäckte vi av en slump att någon hade brutit upp låset till North Guni. Vi klättrade upp och var alldeles ensamma högt uppe bland Bagans tempeltoppar. Varför regeringen väljer att stänga alla tempel vet vi egentligen inte. När vi frågar lokalbefolkningen är dom lika ovetande men det märks tydligt hur skeptiska dom är till beslutet. Att tempel som är skadade efter jordbävningar och inte är säkra att klättra i stängs, känns självklart, men det är inte riktigt så det ser ut. Vi hann dit, vi hann gå upp i ett tiotal tempel och vi hann göra en äkta temple-climbing (där man istället för att använda befintlig trapp klättra på utsidan av byggnaden). Vi saknar att studsa fram över åkrarna på våran supermoppe nr 622. Vi saknar att varje morgon kliva upp före klockan fem, frysa som tusan medan vi helt ljudlöst åker fram i mörkret.
morgondimma, i bakgrunden syns Thatbyinnyu temple
moppen som tog oss över åkrar, genom sandhögar och buskage
Shew Leik Too, ett av få tempel som fortfarande var tillåtet att beträda
på dagarna är tempelområdet nästan öde och vi fick ofta ha templen helt för oss själva
soluppgång från ett mindre tempel mitt emot Law Ka Ou Shaung
Det finns så mycket att skriva om Bagans historia och vad som pågår där nu, men det får bli en annan gång. Vi hoppas i alla fall att en dag kunna återvända och då få möjligheten att besöka fler tempel. Tack för en fantastisk upplevelse som vi aldrig kommer att glömma.
Leave a reply